NĂ€r oliver stone 1987 gjorde ”Wall Street” sĂ€gs han ha blivit chockad över hur Gordon Gekko i Michael Douglas uppenbarelse, med randig skjorta, hĂ€ngslen och bakĂ„tslickat hĂ„r blev en kultfigur, stilikon och hjĂ€lte. Inte alls den avskrĂ€ckande kritik som Oliver Stone hade tĂ€nkt sig.

NĂ„gon uppföljare av filmsuccĂ©n har han inte velat göra. FörrĂ€n finanskrisen svepte över vĂ€rlden hösten 2008. Äntligen hade Oliver Stone fĂ„tt den bakgrund han behövde för att projicera ett nytt försök av kritik över finansmarknadens girighetskultur och dess förödande effekter.

Den hÀr gÄngen kunde vÀl ingen missa debatten som Oliver Stone försökte sÀtta.

Tjena.

Det han missade var att det tog 18 mĂ„nader för filmen, ”Wall Street: money never sleeps”, att nĂ„ biograferna. SĂ„ nĂ€r Gordon Gekko nu pĂ„ amerikanska biografer checkar ut frĂ„n fĂ€ngelset, tar emot sin gigantiska mobiltelefon modell 1987 och kastar sig ut i 2000-talets finansiella virvelvindar pĂ„ vĂ€g mot en ny krasch, Ă€r det Ă„terigen ingen som riktigt fattar Oliver Stones poĂ€ng.

Debatten har varit tÀmligen lÄgmÀld och den urÄldriga mobiltelefonen knappast en symbol för hur vansinnet upprepar sig, utan snarare för hur lÀnge sedan det var och hur annorlunda allt Àr nu.

Hur annorlunda allt Àr den hÀr gÄngen, alltsÄ.

Direkt efter att IT-bubblan spruckit var jag i Silicon Valley och trÀffade en av de riktigt garvade riskkapitalisterna, som varit med i 30 Är.

”Det hĂ€r kan vĂ€l aldrig hĂ€nda igen”, frĂ„gade jag honom. Riskkapitalisten tittade pĂ„ mig som om jag var lite korkad och sa:

”Den hĂ€r vĂ€rlden mĂ„ste bli galen vart sjunde Ă„r. Det Ă€r sĂ„ den tjĂ€nar pengar.”

Han har sÀkert rÀtt.

Men jag Ă„terkommer till det fullstĂ€ndigt galna i den attityden – att inte lĂ€ra sig av sina misstag, att inte rĂ€tta till de obalanser som helt uppenbarligt finns i systemen, som orsakade en krasch som höll pĂ„ att sĂ€nka hela vĂ€rldsekonomin.

TÀnk om du var ett ufo som landade pÄ jorden i juni 2010 och försökte förstÄ hur samma banker som för bara 18 mÄnader sedan rÀddades frÄn undergÄng och konkurs av stater och riksbanker, nu spekulerar sönder samma staters valutor?

Är det nĂ„gon som skrivit ett dĂ„ligt avtal hĂ€r? Marknadens lag?

”Eller sĂ„ kan man se det som att precis det staterna anklagade bankerna för, att fiffla med balansrĂ€kningen, har vi nu kommit pĂ„ att ocksĂ„ staterna Ă€gnat sig Ă„t”, konstaterar en bankdirektör som jag dricker kaffe med, för att försöka förstĂ„ logiken i det som nu pĂ„gĂ„r.

Kanske har han rÀtt. Kanske gör vi fel nÀr vi pekar pÄ 2000-talets Gordon Gekko som de skyldiga. Kanske handlar det om ett beteende som gÄr mycket djupare Àn sÄ. Hos oss alla.

Bankdirektören föreslÄr entreprenören som lösning pÄ det moment 22 som kortsiktighet och snabba fix pÄ problemen skapat. Jag Àr beredd att hÄlla med.

Förra sommaren skrev jag om att det Ă€r dags att Ă„terupprĂ€tta Ă€garna. Om 1900-talet handlade om att ge arbetare makt över kapital, sĂ„ kanske 2000-talet borde handla om Ă€garna och respekten för Ă€gandet. Ägandet Ă€r en grundbult i vĂ„rt samhĂ€lle som vi kĂ€nner det – oavsett om vi Ă€r pensionssparare, skattebetalare eller vanliga aktieĂ€gare. Det Ă€r bara Ă€gare som har intresse att skapa saker som hĂ„ller lĂ€ngre Ă€n en konjunkturuppgĂ„ng.

Jag tycker att det Àr mycket enkelt.

Girighet Àr bra.

Om den ocksÄ har ett pris.

Det Àr ytterst sÀllan jag och Johan Norberg hÄller med varandra. Vid nÀrmare eftertanke tror jag inte att det hÀnt. NÄgonsin.

Men nu tĂ€nker jag ta steget: PĂ„ söndag den 9 maj kl 20.00 har hans film ”Överdos” premiĂ€r pĂ„ TV4 Fakta.

Se den. Jag har gjort det och fann mig sjĂ€lv nicka entusiastiskt instĂ€mmande med jĂ€mna mellanrum. Den har undertiteln ”En film om nĂ€sta finanskris” och tro mig – nĂ€r du sett Johan Norbergs film Ă€r du inte lĂ€ngre lika sĂ€ker pĂ„ att en sĂ„dan Ă€r lĂ„ngt borta bortom nĂ€sta konjunkturcykel. Kanske befinner vi oss redan i början av den.

Johan Norbergs poÀng Àr att vi försöker fixa de problem som skapade den största jordbÀvningen i den globala ekonomin sedan 1930-talet, med exakt samma medel som i första lÀget utlöste finanskrisen.

Billiga pengar, uppblÄsta vÀrderingar, noll transparens, kortsiktiga styrmedel som ger bonus till den som övertygar konsumenten att belÄna sitt hus över taknocken.

Börsen Àr upp, nu kör vi igen.

UngefÀr.

Under de senaste mĂ„naderna har det blivit alltmer uppenbart att det Ă€r precis sĂ„ det förhĂ„ller sig. Finanskrisen och det som skapade den ligger bakom oss. Nu vĂ„gar ingen rucka pĂ„ nĂ„gon av de förutsĂ€ttningar som fĂ„tt hjulen att snurra igen. Även om de kanske skapar samma problem igen – i Ă€nnu större skala.

Vet ni vad jag tror? Att det inte bara handlar om regler, transparens eller globala övervakningssystem. Jag tror att det handlar om ett mycket mer grundlÀggande problem. VÄra vÀrderingar, perspektivet som styr hur vi gör vÄra affÀrer.

Problemet finns inte bara hos nÄgra fÄ direktörer. Det Àr djupt inarbetat i vÄrt system pÄ alla nivÄer.

De senaste veckorna har jag varit ute och pratat om det hĂ€r för runt tusen mĂ€nniskor. Jag har frĂ„gat dem alla samma frĂ„ga: Är det nĂ„gon vars arbetsinsats mĂ€ts och utvĂ€rderas pĂ„ lĂ€ngre sikt Ă€n till Ă„rsskiftet?

Hittills har jag samlat ihop tvÄ personer som svarat ja pÄ den frÄgan.

Jag Ät frukost med en börs-vd som beklagade sig över just det. Han insÄg att systemet han verkade i var sjukt och skapade farliga obalanser. Men han kunde inte göra nÄgot Ät det. För pÄ kort sikt skulle det bara se ut som om hans konkurrenter var mer framgÄngsrika, hans börskurs skulle gÄ ner, liksom marknadsandelar och vinster.

Min tillvaro Àr inte pÄ nÄgot sÀtt annorlunda. Jag jobbar i ett privat familjebolag i sjÀtte generationen, som gÀrna deklarerar att de tÀnker fortsÀtta finnas i 150 Är till. Men mitt arbete utvÀrderas fortfarande pÄ ett Ärs sikt. Om jag gör nÄgot med ett tioÄrsperspektiv, Àr det enda jag kan vara sÀker pÄ att det Àr nÄgon annan som kommer att ta Ät sig Àran av det.

Kanske Àr det i den Àndan som vi ska börja. Om nu inte politiker och övervakningsmyndigheter vill Àndra reglerna för att skapa större lÄngsiktighet i vÄrt finansiella system, sÄ kanske vi ska introducera nya mÀtmetoder i stÀllet. Kvartalsrapporter som mÀts mot dem för tio Är sedan. Bonusar pÄ vÀrdet som Àr skapat om sju Är. Riskindex som indikerar vilka bolag som kommer att vara framgÄngsrika om tio Är.

För Àr inte det den största lÀrdomen av finanskrisen? Direktörer Àr som barn. De gör inte som du sÀger. Utan som du betalar bonus för dem.

Ett riktigt företag – det Ă€r ett sĂ„nt som gör nĂ„got. Tillverkar nĂ„got fysiskt man kan ta pĂ„. Inte hĂ„ller pĂ„ med tjĂ€nster eller service eller nĂ„got annat flummigt. Men var det inte tvĂ€rtom – att det var tjĂ€nstesektorn som skulle vara framtiden? HjĂ€lpa oss ta steget frĂ„n Industrisverige till Kunskapssverige. Se till att vi inte konkurrerar med lĂ„glönelĂ€nderna om produktionen, utan med innovation, forskning, utveckling och affĂ€rsmodeller.

Glöm det. Det Ă€r inte bara den svenska sjĂ€lvbilden som fortfarande Ă€r helt förankrad i industrimyllan – hela det svenska systemet Ă€r uppbyggt för att bygga och ta hand om industrijĂ€ttarna.

HÀromdagen var jag pÄ en hearing om tjÀnsteinnovation pÄ nÀringsdepartementet och trÀffade Tomas Sokolnicki frÄn Invest in Sweden Agency. En ganska bedrövad man. Isa ska ragga utlÀndska företag att investera i Sverige. Investeringar som betyder jobb, skatteintÀkter och tillvÀxt.

Ett av den exploderande internetindustrins lite udda effekter Ă€r att det behövs enorma hallar dĂ€r alla servrar som krĂ€vs för att driva sajterna samlas. De krĂ€ver yta, men framför allt kylning. Plötsligt en global konkurrensfördel för Sverige, som bĂ„de har infrastrukturen och kylan. Att fĂ„ bolag som Google, Intel, Cisco eller Sun att lĂ€gga sina europeiska serverhallar i Sverige betyder investeringar pĂ„ i storleksordningen 2–5 miljarder, 40–60 jobb och hundratals tillfĂ€lliga manĂ„r under byggfasen. Jackpott om man jobbar pĂ„ Isa helt enkelt.

Det Ă€r bara det att Sverige har en elskatt som Ă€r anpassad för producerande bolag. Om man producerar nĂ„got, vad som helst, sĂ„ Ă€r energiskatten 0,5 öre per kilowattimme. Är du inom stĂ„l- eller mineralindustrin kan du slippa den helt och hĂ„llet.

Men Àr du i tjÀnsteindustrin, som Google, kostar det plötsligt 28 öre per kilowattimme. Kanske inte nÄgot som den lilla revisionsbyrÄn funderar över, men ska du lÀgga en serverhall som drar ungefÀr en tredjedel sÄ mycket ström som en normal stÄlfabrik, sÄ blir det plötsligt miljardskillnader pÄ nÄgra Är.

DĂ€rför var det inte sĂ„ konstigt att Google valde vĂ„rt grannland i öster för sin investering. Och det lĂ€r de andra internetjĂ€ttarna som ocksĂ„ undersöker de kalla trakterna i norra Europa för att göra investeringar under 2010–2011 göra.

Det kanske inte Àr nÄgot som den svenska tillvÀxten stÄr och faller med och jag argumenterar inte för att vi ska bli nÄgot slags frizon för server-outsorcing. Men historien illustrerar utmÀrkt att pratet om Sverige som tjÀnstesamhÀlle har lÄng vÀg att vandra innan det Àr reell verklighet. Det sÀnder onekligen en signal till varenda reklambyrÄ, konsultverksamhet, vÄrdentreprenör eller nÀtinnovatör: det Àr ÀndÄ den riktiga industrin som vi vÀrnar.

Av samma skÀl har vi nationell panik nÀr ett bilföretag pÄ dekis hotas av nedlÀggning.

”Jag har ett par tusen fler anstĂ€llda Ă€n Saab, men jag undrar hur mĂ„nga som ens skulle lyfta ett lillfinger om vi var pĂ„ vĂ€g att lĂ€ggas ner”, suckade en vd för ett av vĂ„ra största konsultföretag nĂ€r vi Ă„t middag innan jul, mitt i den vĂ€rsta Saabhysterin.

Och det handlar knappast bara om elrÀkningen. Det handlar om allt frÄn innovationssystemet (som Àr uppbyggt för att man ska ha rÄd att investera i maskiner) till arbetsrÀtten (som behandlar varje anstÀlld som en utbytbar muskel, inte en unik hjÀrna).

Vi klagar över att de stora svenska uppfinningarna i kullagret och turbomotorns spĂ„r inte lĂ€ngre kommer. Och glömmer helt att de nya storföretagen Ikea och H&M byggt pĂ„ vĂ€rldsledande innovation – av affĂ€rsmodeller.

För det vet vi ju. Ett riktigt företag Àr ett sÄnt som tillverkar nÄgot ordentligt. n

Sitter pÄ en flygning över Atlanten och strÀcklÀser Ebba Lindsös nya bok, som samtidigt Àr överallt, i alla tidningar runtomkring mig. Inklusive det hÀr numret av Veckans AffÀrer, sÄ jag ska inte orda sÄ mycket om den. Den Àr fantastisk, men jag Àr inte sÀker pÄ att de utanför den innersta kretsen i nÀringslivet förstÄr vilken revolutionÀr och viktig bok det Àr. Vilket dubbelt brott mot hederskodexen den utgör. BÄde genom att skvallra om maktspelet, girigheten och ryggdunkandet bakom de slutna styrelsedörrarna. Och genom att skriva om att vara mÀnniska, mitt i denna vÀrld. BÄda Àr absoluta förbud, och i slutet av boken formuleras straffet för att bryta mot de förbuden av en hög direktör i nÀringslivet.

Livstids utvisning – och tĂ€nk pĂ„ dina barn


Men det Àr ocksÄ nÄgot annat som fastnar, som fÄr mig att vika ett hörn av en sida i boken.

Ebba Lindsö citerar John M Keynes.

”Den stora utmaningen Ă€r inte att fĂ„ folk att acceptera nya idĂ©er, utan att överge de gamla.”

Det Àr inte bara en alldeles utmÀrkt illustration av Ebba Lindsös kamp inom Svenskt NÀringsliv, utan ocksÄ ord vÀrda att tÀnka pÄ för den som bekymrar sig om Sverige modell 2010.

Det Àr nÄgot mÀrkligt som pÄgÄr just nu. Vi befinner oss fortfarande mitt i den vÀrsta krisen sedan 1930-talet. Vi vet att just nu, just hÀr, ritas kartan för framtiden om. Vi utmanas av tillvÀxtekonomier, vi ser vÄra gamla industrier söka sig dit dÀr arbetskraften Àr billigast, vi ser nationalklenoder konkurreras ut och vi saknar nya företag att ersÀtta dem med, var tionde svensk stÄr utan arbete, ekonomin backar och vi kan i röken och dimman efter kraschen Ànnu inte skilja vad som Àr konjunkturella förÀndringar och vad som faktiskt har gÄtt och aldrig kommer tillbaka.

Vi borde vara ett samhÀlle i sökande efter en ny bas, en ny kontext för vÄra drömmar, vÀrderingar och mÄl. Utrymmet för förÀndringar borde vara hur stort som helst.

Vi har en regering som har tagit tag i de största strukturella problemen vi har – arbetslösheten och sjukförsĂ€kringen.

Men historierna de fastnar i Ă€r inte de nya idĂ©erna. Det Ă€r brottet mot de gamla. I debatten om sjukförsĂ€kringen stĂ€lls regeringen till svars för enstaka och uppenbara misstag pĂ„ marginalen. Kontexten av en i grunden lyckad reform finns inte dĂ€r. Inte heller i försvaret. NĂ„gra dagar tidigare ser jag ”Uppdrag granskning” om bemanningsföretagen. Återigen samma visa. Enstaka missförhĂ„llanden skildras utan en kontext av en bransch dĂ€r 65 000 mĂ€nniskor Ă€r fast anstĂ€llda, pĂ„ precis samma villkor som i övriga nĂ€ringslivet.

Ingenstans handlar det om var och ens ansvar för sitt eget öde. I krisens Är 2010, nÀr ekonomin fallit sönder och företagen gÄr i konkurs, pratas det bara om statens ansvar för individen. Ett ansvar som sedan faller tillbaka pÄ företagen. Inte ett ord om hur vi ska ge mÀnniskor makt över sitt eget öde.

Jag Ă€r sĂ„ less att jag bara vill skrika. NĂ€r Saab-arbetarna demonstrerar för att Saab inte ska lĂ€ggas ner, vill jag rycka dem i kragen och undra varför de inte köper bolaget sjĂ€lva om de nu tror sĂ„ mycket pĂ„ det. Till anstĂ€llda i bemanningsbolagen som klagar – men sĂ€g upp dig dĂ„! Gör nĂ„got annat. BestĂ€m sjĂ€lv. Peka inte pĂ„ NĂ„gon Annan.

Det kanske Àr Allians-regeringens omöjliga utmaning. De vann valet 2006 pÄ att fÄ folk att acceptera nya idéer. Men de fick inte svenskarna att överge sina gamla.

Det började med en börskrasch efter IT-yran och slutade med en finanskris efter bonusfesten.

SĂ€g hejdĂ„ till 00-talet. SĂ€g hej till – ja, vadĂ„?

Jag har förtvivlat svÄrt att komma i tid. Som tur Àr Àr det en egenskap jag delar med min fru. NÀr vi skulle hem frÄn en semester pÄ Sicilien fastnade vi i trafiken pÄ vÀg till flygplatsen. Eftersom vi saknade marginaler kom vi fram till incheckningen en kvart efter att planet skulle lyfta. Resignerade, men inte speciellt upprörda. Det gÄr fler plan. I incheckningen mötte vi en tjÀnsteman pÄ speed.

”Hurry”, skrek hon pĂ„ bruten italiensk engelska samtidigt som hon viftade med vĂ„ra biljetter och pass Ă„t alla som försökte stoppa henne. NĂ€r vi klev pĂ„ planet tittade min fru pĂ„ mig och sa:

”Det hĂ€r Ă€r inte bra för oss. Vi hade behövt lĂ€ra oss en lĂ€xa. Nu kommer vi att flytta marginalerna Ă€nnu mer.”

Jag hade egentligen tÀnkt anvÀnda den historien för att sammanfatta 00-talet och livet efter den senaste finanskrisen. För det Àr sÄ klart den stora oron. Den moraliska risken i att rÀdda banker som spelat alldeles för högt med andras pengar, lÄta dem leva lite osÀkert i sex mÄnader innan allt Àr tillbaka som vanligt, bonussystemet snurrar för fullt och börsen Àr upp 60 procent pÄ sex mÄnader. Vad ska bankerna dra för slutsats av det? Att det Àr farligt att ta de risker de gjorde och att nÄgot mÄste Àndras i grunden med ansvar och lÄngsiktighet? Eller att det alltid ordnar sig?

Jag ska villigt erkÀnna att 2009 i den bemÀrkelsen skrÀmmer mig. Hur kort vÄrt minne Àr. Hur svÄrt det Àr att Àndra det som sÄ uppenbart Àr fel. Hur omöjligt det Àr för politiker och företag att ta beslut som krÀver en investering innan allt blir bÀttre. Hur kvartalskapitalismen Àr fast rotad, inte bara pÄ börsen utan i hela vÄrt samhÀlle och i det politiska systemet.

Men sedan föddes min tredje dotter. I gÄr natt stod jag pÄ BB och stirrade in i ett par mörka ögon för första gÄngen. Utanför fönstret vid Danderyds sjukhus for strÄlkastarlyktorna frÄn bilarna in och ut mot Stockholm. Livet pÄgick runtomkring, men just i det rummet pÄ BB Stockholm stod det stilla och höll andan.

Att titta in i sitt nyfödda barns ögon fÄr en att inse tvÄ saker: Att man kommer att dö. Och att man innan dess kommer att leva. Pretentiöst? Absolut!

Men det hÀnger ihop och det Àr sjÀlva skÀlet att vi tagit oss dit vi tagit oss som mÀnniskor och samhÀlle. Att det kommer en generation efter mig, som finns nÀr inte jag lÀngre gör det, innebÀr ocksÄ att jag har ett ansvar att leva och skapa förutsÀttningar för dem att ta över.

Det Àr grundvalen för samhÀllet, och det mÄste ocksÄ vara grundvalen för kapitalismen.

Jag tror att vi under 10-talet kommer att prata mycket mer om det, om kvaliteten som mÄtt pÄ framgÄng i kapitalismen.

Men ocksĂ„ att Nova, som hon numera heter, kommer att titta tillbaka pĂ„ 00-talet inte bara med förakt utan med viss beundran. För det hĂ€nde saker som steg för steg tog oss vidare i utvecklingen. Den gröna kapitalismen, tillvĂ€xten som gjorde livet mycket bĂ€ttre för mĂ„nga mĂ€nniskor, en extremt ökad medvetenhet hos konsumenter och företag om behovet av att sĂ€tta tryck pĂ„ producenter, digitaliseringen och transparensen, maktförskjutningen frĂ„n kollektiv till individ – och mer tid och mindre slit för mĂ„nga. Visst lĂ€mnade vi en bĂ€ttre vĂ€rld efter oss frĂ„n 00-talet?

Men inget vi inte kan toppa under 10-talet.

Det har varit nÄgra mörka dagar inför den vita julen.

Först fiaskot pÄ klimatmötet.
Det kan göra mig mycket deprimerad. Fiaskot i Köpenhamnn kan fÄ mycket vÀrre konsekvenser Àn vi kan förestÀlla oss. Det som hÀnde, att man misslyckades att utnyttja det globala momentum som skapats av Nicolas Stern och Al Gore 2006, och som flyttat klimatfrÄgan frÄn en vÀnster-höger ideologisk frÄga till en nationalekonomisk kalkyl. Ett momentum som nu obönhörligen kommer att försvinna. Om inte det tryck fÄrn forskare, konsumenter och vÀljare som rÄdde i Köpenhamn rÀcker, dÄ kommer backlashen obönhörligen. Och backlashen bestÄr i att det nu Äterigen blir tillÄtet att vara emot. Om vÀrldens ledare inte kan enas om att vara för de förÀndringar som alla vet krÀvs, dÄ kan man inte rimligen begÀra att medborgare, konsumenter och företag automatiskt ska vara det.
För svenska företag stÄr man nu vid den vattendelare jag skrev om hÀr. Antingen gÄr man tillbaka till skyttegravarna och hÀvdar att inget kan göras innan exakt samma villkor rÄder i hela vÀrlden i de hÀr frÄgorna. Eller sÄ blir man en progressiv, pÄdrivande kraft som inser att den gröna kapitalismen kommit för att stanna, at det kommer att finnas ett vÀxande konsumenttryck och att det trots allt bara Àr en tidsfrÄga innan koldioxid kommer att fÄ ett pris pÄ global nivÄ. Och att det Àr dÀrför Àr sÄ att den som agerar nu skaffar sig ett försprÄng och startar en innovationsprocess som alla kommer att behöva.
Den stora förloraren i Köpenhamn Ă€r förstĂ„s FN-systemet, som visat upp sig i all sin byrĂ„kratiska och ohanterliga prakt. Det paradoxala resultatet av u-lĂ€ndernas motstĂ„nd och uppror kan mycket vĂ€l bli att de stora ekonomierna helt brutalt kör över dem i dessa frĂ„gor. Jag hĂ„ller inte alltid med centerns tankesmedja Fores, men hĂ€r argumenterar Martin Ådahl mycket klokt för att de stora utslĂ€ppslĂ€nderna sjĂ€lva ska skriva ett avtal sinsemellan. Maria Wetterstrand Ă€r inne pĂ„ nĂ„got liknande hĂ€r, att varje myndighet och varje stad har en möjlighet att vara en del av lösningen pĂ„ det hĂ€r problemet, nĂ€r nationerna nu sviker.
Oavsett: Den gröna kapitalismen har kommit för att stanna. Att den politiska grunden för det saknas kan bli ett problem enbart för politiken.
Om vi sjÀlva vill och gör rÀtt val.

# # # # #

Sedan Saab.
Hur det Àn gÄr i den tragiska sÄpan om Saab: HÄll ögonen pÄ bollen.
HĂ€romdagen satt jag bredvid en vd pĂ„ ett av börsens konsultbolag. Han smĂ„log lite nĂ€r han konstaterade att det knappast skulle bli en folkstorm om hans bolag skulle tvingas lĂ€gga ner – trots att det har betydligt fler anstĂ€llda Ă€n Saab i TrollhĂ€ttan
DÀrför: UppstÄndelsen kring Saab handlar troligen betydligt mycket mer om kÀnslor Àn om verkliga konsekvenser. MissförstÄ mig rÀtt. För TrollhÀttan Àr nedlÀggningen (eller vad det nu blir) en tragedi och ett drÄpslag. Men det hÀnder i Sverige, i alla lÀnder. GÄng pÄ gÄng fasas gamla industri som inte klarat att förnya sig ut och ersÀtts av ny.
Det intressanta Àr förstÄs att effekterna sÀllan blir sÄ dramatiska som de mÄlas upp innan. I Saab-fallet Àr det uppenbart. I Är kör det ut 35 000 Saab-bilar frÄn fabriken i TrollhÀttan. Det betyder att för underleverantörsindustrin har Saab knappast varit en substantiell kund under 2009 heller. Snarare har man fÄtt ett Är pÄ sig att stÀlla om mot andra kunder och produktion.
En nedlĂ€ggning Ă€r traumatisk och definitiv. Jag har sjĂ€lv varit med om nĂ€r en tidning stĂ€ngs av Ă€garna. Det var chockartat och kĂ€ndes som en vidrig krĂ€nkning av alla de mĂ€nniskor som bokstavligen lagt ner sin sjĂ€l och sitt liv i ett företag under lĂ„ng tid. Jag kommer aldrig glömma kĂ€nslan av skuld mot de mĂ€nniskor jag som ledare dragit med mig i kraschen. Men fem Ă„r senare kan jag konstatera att det gĂ„tt mycket bra för samtliga inblandade. De har gĂ„tt vidare till nya jobb, ofta pĂ„ stĂ€llen dĂ€r de kan anvĂ€nda den överlevandskunskap man obönhörligen skaffar sig i ett krisdrabbat bolag, det entreprenöriella tĂ€nkande som kris tvingar fram och den ”inget-att-förlora”-kick som en nedlĂ€ggning innebĂ€r.
Det har skett gÄng pÄ gÄng. Jag lÀste en studie av nedlÀggningen av Ericsson-fabriken i Norrköping pÄ 1990-talet. NÀr man kom tillbaka fem Är senare hade de allra flesta fÄtt jobb, och de allra flesta hade gÄtt högre upp i vÀrdekedjan, frÄn industri-jobb till en tjÀnsteindustri.
Det farliga Ă€r dĂ€rför egentligen inte haveriet pĂ„ Saab – utan debatten runt omkring den. En debatt som handlar om att allt Ă€r förlorat, om att staten ska göra nĂ„got. NĂ€r den borde handla om kunskapen som finns och hur den kanaliseras in i nĂ€sta generations svenska exportföretag.
Vi glömmer lÀtt det nÀr vi stirrar pÄ haveriet kring Saab. Att medan vi sörjer den svenska bilindustrin, sÄ har Ericsson Ätertagit positionen som vÀrldsledande telekombolag i benhÄrd teknik- och priskonkurrens, vi har skapat nÄgra av de senaste decenniets mest uppmÀrksammade internetprojekt med Skype och Spotify i spetsen, vi har en biotech-industri vÀrldsklass, vi har cleantech-innovation som fÄr riskkapitalister frÄn Silicon Valley att Äka pÄ Sverige-turné. Det som inte hÀnt pÄ Saab, har helt enkelt hÀnt pÄ mÄnga andra stÀllen.
Risken Ă€r möjligen den hĂ€r, som jag skrev om i en krönika om Åtvidaberg och facitkrisen.

 

VÀrldens viktigaste vecka. Börjar idag.

I alla fall var det tÀnkt sÄ.

Den hÀr veckan skulle vÀrldens ledare samlas i Köpenhamn och forma det som skulle bli basen för ett hÄllbart samhÀlle. Fredrik Reinfeldt skulle gÄ i tÀten för det Europa som medlade mellan ett USA i kris och ett Kina livrÀdd för att tulla pÄ tillvÀxten.

Drivna av behovet av global samling kring en för mÀnskligheten livsviktig frÄga.

Lite som att rÀdda banksystemet, ni vet.

Fast nÄgot som alla gillar.

SÄ kommer det nog inte att bli. Bortom fraserna i slutet av veckan om en överenskommelse och en succé, döljer sig det faktum att vi för ett Är sen nog trodde att politiken skulle kommit sÄ mycket lÀngre.

Jag tror inte bara att det Àr finanskrisen. Det Àr politikens svar pÄ kvartalskapitalismen som gör det sÄ förtvivlat svÄrt att ta det steg som forskningen krÀver av oss. Att lÄta förÀndringar kosta nÄgot, nÀr medborgarna inte klart och tydligt ser risken framför sig.

Okej för bankkrisen. DÀr kunde alla se att det vankades arbetslöshet bortom knuten om inte tusentals miljarder pumpades in för att rÀdda bankerna.

Men klimatet? Det Àr för lÄngt borta, för ogripbart, för att politiken ska vÄga ta riktigt obekvÀma beslut.

Veckans AffÀrer gjorde sitt första gröna nummer i november 2006. Det var veckorna efter Stern-rapporten, det var isbjörnar pÄ löspedlarna och det var Al Gore pÄ bio.

VÀlkommen till den gröna kapitalismen, skrev vi dÄ pÄ omslaget.

Den linjen har vi hĂ„llit fast vid sedan dess. Grön kapitalism Ă€r inte tillbaka till grottorna. Grön kapitalism Ă€r innovation, nya affĂ€rsmöjligheter och kapitalismen med en enda skillnad – att det som var gratis förut men hade en kostnad i framtiden, nu ska prissĂ€ttas direkt. Oavsett om vi pratar koldioxidutslĂ€pp eller nedhuggna skogar.

Sedan 2006 har enormt mycket hÀnt.

â–ș KlimatfrĂ„gan har blivit helt accepterad pĂ„ samhĂ€llsdebattsagendan. Den har gĂ„tt frĂ„n idĂ©mĂ€ssighet till en faktor i ekonomin. Den gröna kapitalismen Ă€r defintivt pĂ„ vĂ€g att införas – vare sig vi kallar den utslĂ€ppsrĂ€ttshandel eller koldioxidskatt.

â–ș Konsumenterna har tagit smĂ„ steg framĂ„t. Bilindustrin fick lĂ€ra sig den hĂ„rda vĂ€gen vad som hĂ€nder om man inte lyssnar pĂ„ kundernas krav pĂ„ miljöprodukter. Det hĂ€nder hĂ€r och dĂ€r, i vissa branscher, men kanske inte pĂ„ sĂ„ bred front som man kunde vĂ€nta sig. Och det finns ingen som Ă€r beredd att betala en premie för att klimatvĂ€nlighet. HĂ€r Ă€r kraven stenhĂ„rda pĂ„ företagen att effektivisera sin verksamhet, om man vill konkurrera.

â–ș MiljöfrĂ„gan Ă€r den nya entreprenörshĂ€vstĂ„ngen. I bransch efter bransch – frĂ„n energiföretagen till matproducenter – anvĂ€nder nya utmanare den gröna kapitalismen för att utmana gamla oligopol.

â–ș Den bransch vi trodde mest pĂ„ som pĂ„drivare av den gröna kapitalismen – finansmarknaden – har i praktiken inte nĂ„got hĂ€nt pĂ„. Resonemanget var annars att finansmarknaden var perfekt lĂ€mpad för att börja prisa den risk som klimatfrĂ„gan innebĂ€r i företagen. Det har den inte gjort. Av det kan man dra tvĂ„ slutsatser. Att det inte finns nĂ„gon risk vĂ€rd att prisa eller att finansmarknaden inte klarar av lĂ„ngsiktigheten i de risker som klimatfrĂ„gan innebĂ€r. TĂ€nk finanskrisen och fundera sedan pĂ„ vilket av alternativen du tror att det Ă€r


â–ș Politiken har inte levererat. Den gröna kapitalismen förutsatte att nĂ„gon förde in de nya faktorerna i de ekonomiska ekvationerna. Koldioxod mĂ„ste fĂ„ ett pris, spelreglerna mĂ„ste sĂ€ttas. Det har inte skett.

â–ș NĂ€ringslivet har tagit tĂ€ten. Mellan företagen Ă€r idag konsumenttrycket störst. Och energieffektivisering och klimatbesparingar Ă€r legio i storföretagen. HĂ€romdagen mötte jag en miljöchef som konstaterade att han hade fĂ„tt bra attention nĂ€r han kunde visa att resandet Ă„rligen motsvarade hĂ€lften av bolagets vinst. Det sker mycket i företagen. Telefonkonferenser, transporter som lĂ€ggs om, klimatredovisningar och utslĂ€ppskompensation. LĂ€gg till detta att klimatfrĂ„gan Ă€r den överlĂ€gset viktigaste drivkraften i innovationsprocesserna just nu, sĂ„ förstĂ„r ni. NĂ€ringslivet har defintivt tagit tĂ€ten. Man vet att klimatfrĂ„gan kommer att bli betydelsefull, man vet att priset pĂ„ koldioxidutslĂ€pp kommer att stiga, man vet att det inte kommer att finnas nĂ„gra koldioxodparadis att flytta ut sin verksamhet till.

Men för att nÀsta stora steg i investeringar ska kunna tas, behövs de dÀr riktiga, fasta spelreglerna. Det behövs leverans frÄn politikerna.

HĂ€romdagen Ă„t jag middag med en av NĂ€ringslivs-Sveriges allra tyngsta makthavare.

"Misslyckandet i Köpenhamn Àr nÀringslivets stora chans", menade jag.
"Men man mÄste agera. Annars riskerar man att bli den som alla pekar skuldfingrar mot."

"Gör ett upprop", var mitt rÄd.

Nu var visserligen mitt middagssÀllskap skeptisk, inte sÀker pÄ om engagemanget pÄ VD-nivÄ verkligen fanns, men lÄt mig ÀndÄ dra mitt case.

I mÄnga företag har man i dag tuffare utslÀppsmÄl Àn de som dribblas med vid förhandlingsborden i Köpenhamn. MÄnga av de redovisningskrav som vÀntas komma lever de flesta upp till. Man driver innovation som kommer att klara en del av pucklarna i klimatomstÀllningen.

Men det Àr inte bilden. Bilden Àr att företagen Àr problemen.
NÀr politiken misslyckas med att formulera en vision och ett mÄl, borde nÀringslivet göra sitt eget.

Ett grönt manifest med:

• Tydliga utslĂ€ppsmĂ„l – varför inte 50 procent till 2020?
• Tydliga redovisningsĂ„taganden.
• Ett investeringsmĂ„l i grön teknologi, gröna affĂ€rsmodeller och grön omstĂ€llning.
• Åtaganden att klimatkompensera sin verksamhet.

Det gÄr sÀkert att lÀgga till fler punkter (gör gÀrna det i kommentarsfÀltet, sÄ pratar vi vidare om saken), men grundidén skulle vara att sÀtta press pÄ politiken. Att positionera sig som lösningen och inte problemet.

Den positionen mÄste företagen, efter en finanskris och +10 procents arbetslöshet Ätererövra. Den kommer att vara viktig inte bara i klimatförhandlingar, utan i varenda frÄga i skÀrningspunkten mellan samhÀlle och nÀringsliv, oavsett om vi pratar arbetsrÀtt eller kapitalbeskattning.

Det stavas respekt, omvÀrldens respekt.
Att det ocksÄ stavas bra affÀrer och konkurrensfördelar, det vet redan svenska storföretag.

IgÄr debatterade jag Saab i SVT:s Agenda tillsammans med Lars Holmqvist vd för underleverantörsorganisationen Celpa och LO-ekonomen Lena Westerlund. Se hela debatten hÀr.

Den svenska hjÀltesagan blev en tragedi. Hoppet om den ensamme entreprenören som rider in frÄn soluppgÄngen och rÀddar det fallfÀrdiga industrikapitalistiska haveriet stannade vid en dröm, nÀr Koenigsegg hastigt och mindre lustigt backar ur Saab-affÀren.
En affÀr som av mÄnga skÀl var en omöjlig affÀr.

För tre mÄnader sedan skrev jag hÀr pÄ VA.se att det enda rimliga vore att lÄta Saab gÄ i konkurs.
Först dÄ fÄr vi veta vad de verkliga vÀrdena, som nÄgon anser vÀrda att bevara, Àr. Som affÀren nu konstruerades var den omöjlig. I korten lÄg att ett bolag som sÄ fullstÀndigt misslyckats med att skapa nödvÀndig innovation och förnyelse, och helt missat nÀr efterfrÄgan sprungit Ät ett annat hÄll och dessutom saknade möjligheter att anpassa sig nÀr marknaden störtdök, skulle bevaras i sin existerande form.
Staten var beredd att ge lÄn, men bara om fabriken och de 10 000-tals arbetstillfÀllena blev kvar.
Det vill sĂ€ga – bara om den struktur som kostat sex miljarder kronor i förluster bara de tvĂ„ senaste Ă„ren, tiotals miljarder det senaste decenniet och inte visat vinst pĂ„ 15 Ă„r, bevarades.
Saab var ett bolag i skriande behov av en total makeover, en osentimental uppgörelse med varenda sanning, tekniklösning, produktionsmodell och affÀrsidé som fanns i bolaget.

Men kombinationen av en spekulant med alldeles för lite pengar, och ett politiskt lÄnekapital som villkorades av jobb- och fabrikbevarande, gjorde det omöjligt.
Koeniggsegg har hotat, förhandlat och manövrerat för att fÄ ut sÄ mycket som möjligt ur de olika Svarte Petter-Àgarna, frÄn GM till svenska regeringen och Europeiska Investeringsbanken, men tiden talade emot dem.
Medan byrÄkratins kvarnar malde, samlades förlusterna pÄ hög i det stillastÄende Saab-maskineriet. För vem köper en bil av en firma som ingen vet om den finns kvar om nÄgra mÄnader?
Den pressade Maud Olofsson lÀr fÄ en och annan tumme upp för att hon höll skattebetalarnas pengar utanför den ovÀrdiga soppa som ser ut att bli Saabs svanesÄng. Och vid en första anblick kan man hÄlla med. Men jag hÀvdar att det faktum att man trots allt lockat med statliga stödpengar frÄn Europeiska Investeringsbanken, villkorade av bevarande, bara har förlÀngt pinan.
Ett bolag som inte bÀr sig ska gÄ i konkurs.
Först dÄ fÄr vi veta om det finns vÀrden i det som nÄgon vill betala för och satsa vidare pÄ ur konkursboet. Det stÀller saker pÄ sin spets och förstör handgripligt det som inte fungerar.
Om GM nu gör det som alla förutsÀtter, det vill sÀga slÀpper Saab kommer vi fÄ svaret pÄ frÄgorna om vad som egentligen Àr vÀrt nÄgot i Saab.
VarumÀrket? Miljökunnandet? Ingenjörerna som kan bygga vindsnurror i stÀllet? En produktionsanlÀggning i vÀrldsklass?
Smarta entreprenörer och riskvilligt kapital kommer att ge oss facit.

För Sverige finns en annan viktig lÀrdom av tragedin kring Saab och Volvo: Allt prat om behovet av entreprenörskap och riskvilligt kapital mÄste bli mer Àn bara snack. För hela grunden till att vi inte lÄtit Saab falla tidigare, utan stöttat med forskningspengar och infrastrukturinvesteringar till amerikanska Àgarna, Àr att de har varit sÄ betydelsefulla för Sverige.
För betydelsefulla. Vi har helt enkelt inte haft tillrÀckligt mÄnga nya bolag som kan fylla Saabs plats.
Alla Àgg i en korg.
Det Àr inget att göra nÄgot Ät idag, denna mörka tisdag i november nÀr sagan om Saab balanserar pÄ avgrundens rand.
Men det Àr dags för en kriskommission inte för Saab, utan för att vi inte ska stÄ dÀr igen, nÀr nÀsta svenska storbolag hotar att haverera.
Utan alternativ. Utom att köra pÄ över stupkanten.

Godnatt Saab. Det var fantastiskt sÄ lÀnge det varade.

I vÄras var jag pÄ Vattenfalls 100-Ärsmiddag i Stadshuset. Det var en mycket mÀrklig tillstÀllning. Visst, hela nÀringslivseliten var mangrant pÄ plats, det var pampigt och galamiddag i BlÄ hallen. Kungen berÀttade om nÀr han varit med pÄ invigningar av vattenkraftverk i 12-Äldern. Men det fanns nÄgot annat ocksÄ, nÄgot nÀstan ovÀrdigt för ett 100-Ärsjubileum.

Ni vet hur det Àr med mÀnniskor som har dÄligt sjÀlvförtroende och Àr sÄ dÀr nÀstan strykrÀdda i sociala sammanhang? SÄ man nÀstan kan lukta sig till rÀdslan? SÄ var det med Vattenfall pÄ den hÀr festen. Loa Falkman underhöll och lÀste en dikt, en dikt om hur allt ont som hÀnde i samhÀllet var Vattenfalls fel.

”Ni kanske tror att den hĂ€r Ă€r skriven i dag”, frĂ„gade han retoriskt.

Det visade sig vara en dikt av Alf Henriksson frÄn 1970-talet. Vi skrattade lite besvÀrat. Maud Olofssons statssekreterare Ola AlterÄ höll ett hyllningstal som innehöll sÄ mÄnga uttalade och outtalade brasklappar att vi alla stirrade ner i bordet och famlade efter avecglaset.

Jag satt bredvid en av Sveriges tyngsta varumÀrkesexperter och vi konstaterade bÄda att detta troligen inte bara var lite pinsamt, utan tecken pÄ nÄgot som Àr direkt farligt för bÄde varumÀrket Vattenfall och verksamheten.

Ett halvÄr senare kan jag bara konstatera att det var en tÀmligen riktig analys.

Just nu hÀngs Vattenfalls ledning, med Lars G Josefsson högst i jakten pÄ skyldiga.

Men det finns mÄnga usla kockar i denna smutsiga soppa. Regeringen och oppositionens ivriga försök att frÄnsÀga sig allt ansvar för de beslut som satt Vattenfall i det lÀge man Àr i, Àr hycklande, patetiskt och har vÀldigt lite med verkligheten att göra.

NÀr Vattenfall gjorde den kontroversiella och, mÄste man ÀndÄ sÀga, mÀrkliga investeringen i fossilbrÀnslemonstret Nuon pratade jag med en hög tjÀnsteman pÄ nÀringsdepartementet. Jag försökte förstÄ hur en centerpartistisk minister med miljöprofil kunde driva pÄ för att sÀtta 100 miljarder kronor i nordeuropeisk kol- och gaskraft.

”Det Ă€r ju bra business”, förklarade tjĂ€nstemannen entusiastiskt. ”Vi kan ju inte lĂ„ta bli att göra en bra affĂ€r.”

HĂ€r nĂ„gonstans finns hela Vattenfalls problem. Ägaren staten har varit extremt dualistisk till bolaget, ungefĂ€r samma relation som man alltid haft till Svenska Spel. Man gillar vinstmiljarderna, men vill inte behöva försvara verksamheten, oavsett om det gĂ€ller kĂ€rnkraftsreaktorer, europeisk expansion eller kol- och gasinvesteringar. DĂ€rför lĂ„tsas man att det ocksĂ„ finns ett annat syfte (schystare spel, ledande för klimatomstĂ€llningen).

TyvÀrr Àr det en omöjlig position, med motverkande mÄl och en Àgare som tvÄr sina hÀnder. Man kan inte bÄde vara ledande i omstÀllningen till ett koldioxidfritt samhÀlle och generera maxvinster pÄ kort sikt. I den bemÀrkelsen har nÀringsdepartementet, oavsett partifÀrg pÄ ministern, agerat kortsiktigare Àn de vÀrsta kvartalskapitalisterna pÄ börsen, under det senaste decenniet. Prioriterat vinsten, samtidigt som man pratat vitt och brett om det andra mÄlet.

En sparkad vd och ett kraschat varumĂ€rke senare Ă€r det uppenbart att för att Ă„terupprĂ€tta förtroendet rĂ€cker det knappast med att byta Josefsson mot Nuonchefen Öystein Löseth.

Det Àr dags att dra slutsatserna av den politiska dualismen och dela Vattenfall i tvÄ.

Att börsnotera allt utom den svenska verksamheten lÀr dessutom vara en riktig valvinnare som landet ligger i dag.

Och ger dessutom en ny ledning chansen att driva ett bolag pÄ riktigt.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Det största problemet för Sverige Ă€r inte att bilindustrin balanserar pĂ„ avgrundens rand och 10 000-tals jobb Ă€r hotade.

Det största problemet Àr att Saab och Volvo fortfarande 2009 har sÄ stor betydelse för Sverige att ingen regering med nÄgot slags ambition att bli omvald kan lÄta dem gÄ under nÀr deras affÀr har havererat. Det finns helt enkelt inget att ersÀtta dem med.

Det Àr ett misslyckande, och ett mycket farligt sÄdant, som kommer att fÄ konsekvenser lÄngt bortom Saabs och Volvos nuvarande kamp för överlevnad.

Jag kan inte lĂ„ta bli att tĂ€nka pĂ„ det nĂ€r jag sitter i ett konferensrum i Åtvidaberg och dricker kaffe med kommunalrĂ„den i kommunen, Lennart Haraldsson (S) och Sverre Moum (M). Det Ă€r dagen efter dagen före i Åtvidaberg. Den lilla kommunens stolthet, fotbollslaget ÅFF har gĂ„tt upp i allsvenskan och firats storslaget.

Men det Àr inte bara en nostalgitripp för fotbollsfans som minns fotbollsklassikern frÄn storhetsdagarna pÄ 1970-talet. Det Àr mycket mer symboliskt Àn sÄ.

Firandet av fotbollslaget Ă€gde rum med den gamla Facit-fabriken som fond. Det Ă€r lite mer Ă€n 35 Ă„r sedan Åtvidaberg mer eller mindre havererade efter Facits nedlĂ€ggning i stan. Bolaget, som hade varit hela kommunens hjĂ€rta, största arbetsgivare och sponsor av det framgĂ„ngsrika fotbollslaget, höll sig alldeles för lĂ€nge kvar vid rĂ€knemaskinerna.

Och nĂ€r tĂ„get gĂ„tt var det för sent, nĂ„got som fick enorma konsekvenser för staden Åtvidaberg. Plötsligt försvann hela grunden i samhĂ€llet. Det var inte bara arbetstillfĂ€llen som försvann. Det var en hel sjĂ€lvbild som utraderades – och det fanns inget att ersĂ€tta den med. Dem jag pratar med under dagen i Åtvidaberg konstaterar att det bokstavligen talat tog 30 Ă„r att resa sig ur chocken. Arbetslösheten var skyhög, tidningarna fyllda av insĂ€ndare om hur trist det var att bo i stan och kommunen gick med vĂ€ldiga underskott.

2006 gick till slut (M) och (S) till val i en allians, för att klara att ta de obekvÀma beslut som krÀvdes för att sanera kommunens ekonomi och börja bygga nÄgot nytt.

50 personer fick gĂ„ frĂ„n kommunen och Sverre och Lennart berĂ€ttar hur tufft det var att möta de demonstrerande offentliganstĂ€llda pĂ„ torget. Men de höll emot, och numera finns det ett överskott i budgeten och skulden Ă€r halverad, om Ă€n fortfarande hotfull. Men det politiska initiativet kom till för att nĂ„got mer hade hĂ€nt, för att det sedan nĂ„gra Ă„r tillbaka finns en ny grund att bygga pĂ„. De gamla Facitlokalerna inhyser numera ett gymnasium, med idrottsutbildningar och Sveriges bĂ€sta Ung Företagsamhets-lĂ€rare. I ÅFF finns nio spelare som gĂ„r pĂ„ gymnasiets fotbollslinje, och som sökt dit frĂ„n hela Sverige.

Och det finns ett sakta blomstrande ekosystem av smÄföretag.

”I dag hjĂ€lper man varandra med belĂ€ggning, kapar varandras toppar och flyttar produktion under dalarna. Man gör affĂ€rer med varandra”, konstaterar bankdirektören Ronny MĂ„rtensson.

Besöket i Åtvidaberg Ă€r en sedelĂ€rande historia om hur svĂ„rt det Ă€r att Ă€ndra en sjĂ€lvbild. Men framför allt en praktisk och mycket handfast lĂ€rdom om hur viktigt entreprenörskap Ă€r för att skapa bĂ„de tillvĂ€xt, men ocksĂ„ förmĂ„gan att motstĂ„ kriser, i ett samhĂ€lle.

Och hur illa det kan gÄ om man gör sig beroende av en alldeles för stor aktör.

35 Ă„r senare har Åtvidaberg lĂ€rt sig lĂ€xan.

NĂ€r lĂ€r sig landet Sverige den? Kanske Ă€r det dags för nĂ€ringsminister Maud Olofsson att Ă„ka pĂ„ studiebesök till Åtvidaberg.

Det var en upplevelse att se RiksgĂ€ldens chef Bo Lundgren kliva upp pĂ„ scen pĂ„ VA:s Stora Börsdag i tisdags. Den stukade, lite trĂ€iga partiledaren som bara kunde snacka skatter var mycket lĂ„ngt borta. PĂ„ scen stod i stĂ€llet en vĂ€rldsartist, expert pĂ„ finanskriser och dess hanterande, med ett fĂ€rdigt program för hur vi i framtiden ska undvika att hamna i samma situation igen. Ett program som levererades med pondus och sjĂ€lvförtroende som bottnar sig i ett Ă„r som vĂ€rldsauktoritet i Ă€mnet – och ett fantastiskt lyckat track record pĂ„ hemmaplan.
HÀr pÄ Veckans AffÀrer har vi ofta kritiserat Bo Lundgren för det brutala övertagandet av Carnegie, och de rÀtt arroganta försöken att sedan i efterhand försöka skyla över de misstag som helt uppenbart gjordes pÄ 6000 aktieÀgares bekostnad.

Den kritiken och granskningen kommer vi att fortsÀtta med, men det Àr ocksÄ viktigt att pÄpeka att det sjÀlvförtroende Bo Lundgren demonstrerar pÄ scen inte Àr oförtjÀnt.
Han var finansminster under den förra bankkrisen pÄ 1990-talet, och den modell som den svenska regeringen dÄ skapade har blivit förebild för krishanteringen den hÀr gÄngen i framför allt USA. Bo Lundgren gjorde under hösten 2008 flera besök i Washington för att lÀra bÄde Fed och den amerikanska administrationen hur krisade banker ska hanteras. Resor som helt uppenbart ocksÄ gett effekt.
Även pĂ„ hemmaplan har RiksgĂ€lden gjort mĂ„nga rĂ€tt, bĂ„de som en stabil och rĂ€ttanalyserande part i hanteringen av finanskrisen, men ocksĂ„ med en rad rĂ€tt smarta valutaaffĂ€rer.

Med det i ryggen gick alltsĂ„ Bo Lundgren upp pĂ„ scenen och lanserade "en liten handledning till politiker nĂ€r prisen kommer igen". Men han lĂ€t definitivt inte bara som den lojale, trygga tjĂ€nstemannen. TvĂ€rtom, han lanserade finanskrisen som en möjlighet till ett brett reformpaket – frĂ„n avskaffad dubbelbeskattning, till en inbromsning som anvĂ€nds för att ta bort inproduktiva styrmedel. Han varnade ocksĂ„ för en för snabb inbromsning av statliga stimulanspaket eller snabba rĂ€ntehöjningar, och tyckte att de internationella diskussionerna om höjda kapitalkrav pĂ„ banker kan vara skadliga för finansieringsmarknaden (se hela Bo Lundgrens brandtal hĂ€r).
Ibland var det oklart om det var skatteministern eller riksgÀldsdirektören som talade.
Jag gillar det.
Jag tror pÄ starka tjÀnstemÀn med en bild av vad man vill Ästadkomma, med analys i botten. Det Àr en viktig motvikt mot politisk mandatperiods-kapitalism.
Och pÄ frÄgan om programmet framförts ocksÄ till finansminster Anders Borg, svarade Lundgren förstÄs ja.
VÄgar man gissa att RiksgÀlden inte Àr det sista vi ser av Bo Lundgren? Det skulle inte förvÄna mig om han stÄr lÄngt fram i kön nÀsta gÄng det ska utses ny Riksbankschef.

Se Bo Lundgrens brandtal frÄn Stora Börsdagen nedan

Jag tror att det Àr ett strategiskt fullstÀndigt avgörande beslut, sÀger jag samtidigt som jag slÀnger en blick pÄ klockan och inser att jag inte har en chans att hinna till dagishÀmtningen om jag inte drog för fem minuter sedan. Drar pÄ mig kavajen och Àr halvvÀgs ut genom dörren frÄn konferensrummet dÀr fem kollegor sitter kvar, nÀr jag ropar:

”SĂ€tt pĂ„ konferenstelefonen sĂ„ hĂ€nger jag med pĂ„ resten av mötet via mobilen.”

PÄ tunnelbanan lyssnar jag i mobilen, medan blicken irrar. Inser att hela dagen varit precis sÄdan hÀr. Kommit lite för sent, gÄtt lite för tidigt frÄn varje möte. Alltid för sen, alltid springande.

Sladdar trots allt in cykeln framför dagis bara femton minuter efter utlovad tid, och de vĂ€nliga fröknarna lovar att detta spelar ingen som helst roll. Och barnen Ă€r trots allt glada och pĂ„minner mig dessutom om det som jag förstĂ„s hade glömt, att det Ă€r fotografering i morgon. Ägnar kvĂ€llen Ă„t att stĂ€da, diska och prata i telefon med alla de som jag inte hann prata klart med under dagen. Innan jag kraschar i sĂ€ng. Morgonen efter prövar jag helt nya argument i mitt förĂ€ldraskap.

”Visst ska det bli spĂ€nnande att Ă€ta frukost i vagnen pĂ„ vĂ€g till dagis?”

Okej, det har varit tre ganska absurda veckor, eftersom min fru varit bortrest och jag dÀrmed testat livet som singelpappa i karriÀren till dess absoluta grÀns.

Men nÀr jag landade pÄ en jÀmstÀlldhetsdebatt i regi av LRF hÀromdagen var det med en stor suck som jag slog fast min nya sanning:

Det största problemet för de i min generation som vill leva jÀmstÀllt Àr att det inte finns nÄgra sÀtt att lyckas. Det finns inga framgÄngsbilder.

FrÄga en 30-nÄgonting, man eller kvinna, i karriÀren med barn om hur lÀget Àr och jag kan garantera er att ni fÄr ett svar som innehÄller prat om pusslande, logistik, stress, stÀndig kÀnsla av att inte rÀcka till nÄgonstans, vare sig pÄ jobb eller som Àkta hÀlft och förÀlder. FrÄga dem om hur de anser att det perfekta livet ser ut, sÄ beskriver de en omöjlig bild. För det absurda Àr att i jakten pÄ balans i livet försöker vi lÀgga lika tungt pÄ bÄda sidor av vÄgens skala.

SÄ klart gÄr det inte, sÄ klart knÀcks den balansakten pÄ mitten. Men nÄgonstans pratas det inte sÄ mycket om det. I karriÀren Àr det sjÀlvklart att privatlivet inte ska inkrÀkta pÄ prestationen. Och i privatlivet Àr det sjÀlvklart att inte jobbambitioner ska stÄ i vÀgen för jÀmstÀlldhet, tid med varandra och tid med barnen.

Vi pratar om allt det dĂ€r, men vi pratar om det som ”warstories” om hur tufft vi har det, men inte som en diskussion om hur vi ska lösa ekvationen, att ambitionerna pĂ„ vardera sidan faktiskt pĂ„verkar den totala prestationen. SĂ€g mig en person som Ă€r en förebild i att klara just den balansgĂ„ngen? Nej, just det. Det finns ingen.

Panelen jag satt i handlade om entreprenörskap. Att starta eget kan mycket vÀl vara en lösning pÄ det problemet. Att fÄ lite mer kontroll och tid. Men det kan ocksÄ vara det motsatta: en Ànnu större ambition att kapitalisera pÄ din talang professionellt. I debatten sa jag att det förstnÀmnda Àr ett sÀtt att reducera entreprenörskapet, ett argument som framför allt anvÀnds om kvinnors företagande.

Nu Àr jag inte lika sÀker lÀngre. Kanske Àr det i entreprenörsvÀrlden som vi hittar personerna som just gjort de rÀtta prioriteringarna, som klarar balansen hjÀlpligt.

Oavsett Àr just jakten pÄ moderna framgÄngsbilder det som tar störst plats i min hjÀrna just nu.

Jag skulle kunna berÀtta mer om det.

Men dagis stÀnger om 43 minuter. n

I helgen hölls en liten ceremoni med ekplantering ute pÄ mitt landstÀlle. Eken var en del i det stipendium som jag och VA fick i somras av Sparbankerna för vÄr journalistik, som frÀmjat hÄllbarhet, sparsamhet och samhÀllsengagagemang och verkat i Sparbankernas anda.

Det kÀnns som den dÀr eken inte bara Àr nÄgot att vara stolt över (det Àr vi, vara sÄ sÀkra), utan ocksÄ en symbol som Àr lika viktig att slÀnga ett öga pÄ i framtiden.

Det gÄr sÄ fort att glömma.

Jag kan inte lÄta bli att tÀnka pÄ det nÀr jag följer den pÄgÄende debatten om krisen och vÀrldsekonomin.

PÄ G20-mötet lÀgger man grunden för en global övervakningsorganisation för finansmarknaderna. Och visst Àr det extrema fokuset pÄ bonusar i den politiska retoriken kring det hela lite lÀtt löjevÀckande, men med all respekt: vem har rÀtt att gnÀlla i nÀringslivet?

Med all respekt: utan politiken hade vi idag inte haft ett bankvĂ€sende vĂ€rt namnet – i vĂ€rlden. Och Ă„terverkningarna av ett kollapsat finansiellt system hade förstĂ„s gĂ„tt lĂ„ngt bortom bankernas styrelserum. För Ă€ven om det var finansbranschen som ledde festen innan kraschen var det mĂ„nga som hakade pĂ„ och byggde alldeles vĂ€ldigt instabila affĂ€rer. Vi har idag en bilbransch som vĂ€rlden över Ă€r beroende av statliga lĂ„n. Saabs öde avgörs inte i TrollhĂ€ttan, utan i Rosenbad och Bryssel.

Jag tror det Àr rÀtt viktigt att pÄminna oss om den dÀr historieskrivningen. Utan politikens insats och stöd hade en stor del av vÄra största företag gÄtt i putten nÀr bubblan brast för ett Är sedan.

I strÀngt marknadsekonomiska termer Àr det att fuska och lura systemet. Bygger företag ohÀlsosamma affÀrer ska de gÄ i konkurs och ersÀttas av nya, mer hÄllbara bolag.

Det skedde inte den hÀr gÄngen, eftersom priset hade varit alldeles för högt. Det betyder inte att vi kan gÄ vidare utan att göra upp med de skevheter och sjuka kulturer som skapade hela finanskrisen.

De som skapade krisen har knappast en likvÀrdig plats vid bordet nÀr lösningen diskuteras. Eller borde inte ha, vill sÀga.

Jag förvÄnas fortfarande över att sÄ fÄ personer tvingades ta konsekvenserna av nÄgot som helt uppenbart sköt en stor del av vÀrldens företag till avgrundens rand, godhjÀrtat tolkat för att de inte visste bÀttre och gjorde som alla andra, mera realistiskt av girighet och kortsiktighet.

Ännu mer förvĂ„nas jag över att de personerna har Ă„sikter om hur systemet som ska förhindra en upprepning av krisen konstrueras.

Risken Àr alldeles obehagligt överhÀngande att vi nu gÄr vidare och inte tittar bakÄt. Inte gör upp med den hÄllbarhetskris vi lever sÄ mitt i.

HĂ„llbarhet i synen pĂ„ hur vi dirver bolag. Ekonomiskt förstĂ„s. Med en börs som rusat 50 procent pĂ„ fyra mĂ„nader – Ă€r det nĂ„gon som tror att kvartalskapitalismen har försvunnit?

Men hÄllbarhetskrisen Àr inte bara ekonomisk, att vi mÄste börja se vÄra investeringar över lÀngre tidsspann. HÄllbarhetskrisen har lika mycket att göra med miljöfrÄgor, global tillvÀxt och andra stora vÀgval i samhÀllet.

Kanske kan den dÀr eken utanför mitt landstÀlle pÄminna oss om det.

Oavsett borde det vara lite svÄrare för nÀringslivsledare att avfÀrda politiker som okunniga om hur företagsvÀrlden fungerar pÄ riktigt.

Bara tolv mÄnader tillbaka har ÀndÄ nÀringslivet bevisat att man inte var sÄ lysande pÄ det sjÀlv heller. Glöm inte det.

”NĂ€sta tidning jag startar ska vara en krog”, sa en kollega till mig i början av min karriĂ€r. Okej, han var lite pĂ„ kanelen, men han hade onekligen en poĂ€ng. Att driva en tidning handlar om att fĂ„ mĂ€nniskor och mötas och prata med varandra. Om vi dessutom kan bjuda pĂ„ en drink för att fĂ„ samtalet att flyta lĂ€ttare (lĂ€s en tĂ€ndande gnista i diskussionen).
Vartefter har vi pÄ Veckans AffÀrer allt mer anamat den tanken. Vi skapar mötesplatser för folk som normalt inte trÀffas, och lyssnar pÄ vad de sÀger till varandra i Àmnen som de kanske inte normalt utmanas i.
I dag handlar det samtalet om mÄngfald.
Eller snarare om enfalden i den svenska nÀringslivstoppen.

Sitter lÀngst bak pÄ det seminarium VA ordnar ute i Alby för andra Äret i rad, som du ocksÄ kan se live hÀr pÄ VA under hela eftermiddagen.
I spÄret av den finanskris vi lever i blir tvÄ saker alltmer uppenbara: För det första Àr brist pÄ mÄngfald i perspektiv, bakgrund och vÀrderingar inte bara en godhetsfrÄga. Det Àr en frÄga som Àr direkt skadlig för företagens affÀrer. Finanskrisen skapades delvis dÀrför att alltför mÄnga hade samma Äsikt, ingen sa emot, ingen hade ett annat perspektiv och, framför allt, ingen hade incitament att sÀga emot. Enfalden i ledningen, i dubbel bemÀrkelse, förstörde mÄngdubbelt större vÀrden Àn den byggde upp pÄ vÀgen upp.
Den andra slutsatsen Àr att vÀgen mot mÄngfald i hög utstrÀckning Àr en ledarskapsfrÄga.
Min kĂ€nsla Ă€r att mĂ„ngfaldsdebatten i mĂ„nga stycken stĂ„r dĂ€r jĂ€mstĂ€lldhetsfrĂ„gan stod för nĂ„gra Ă„r sedan. Ingen Ă€r emot, men ingen Ă€r heller sĂ„ aktivt för att man Ă€r beredd att utmana de dolda strukturer som bevarar enfalden. Den uppenbara Ă€r förstĂ„s maktaspekten: att enfalden i urvalet till makten ger en liten grupp makt och inflytande. Men den andra dimensionen Ă€r ocksĂ„ enkelheten. Det ÄR betydligt enklare att leda en organisation dĂ€r alla mĂ€nniskor tĂ€nker likadant, har samma bakgrund, utbildning och vĂ€rderingar.

Jag vet det sjĂ€lv: nĂ€r jag startade min första tidning Vision hade jag bestĂ€mt mig för att det enda en tidning kan tillföra Ă€r perspektiv. DĂ€rför skulle vi bara ha mĂ€nniskor med olika perspektiv anstĂ€llda. SĂ„ jag rekryterade allt frĂ„n hĂ„rdföra feminister pĂ„ vĂ€nsterkanten via författare och grĂ€vande journalister till nyliberala börsfundamentalister (okej, vi grundade med fem killar med bakgrund frĂ„n VĂ€rnpliktsnytt, men i alla fall). Det blev en fantastisk tidning, men vansinnigt komplicerade redaktionsmöten. Komplicerade för att alla ansĂ„g sig Ă€ga varumĂ€rket ur sitt perspektiv – nĂ„got som förstĂ„s ocksĂ„ var positivt nĂ€r det kom till engagemang och lojalitet.
Det samtalet om ledarskapets betydelse för mĂ„ngfald fortsĂ€tter i dag i Alby. Vi har precis klarat av en lunch dĂ€r flera av utmaningarna i mĂ„ngfaldsledarskapet blottades. BĂ„de utmaningen i att bryta den passiva godheten – alla Ă€r för men ingen har incitament att driva pĂ„, till att hitta rĂ€tt drivkrafter. Vi vet frĂ„n jĂ€mstĂ€lldhetsdebatten att det inte rĂ€ckr med det logiska lönsamhetsargumentet. SjĂ€lvklart har exporten till de fem lĂ€nder som Sverige haft mest migration frĂ„n de senaste Ă„ren ökat sin andel av vĂ„r export med 30 procent. Men det fĂ„r inte sjĂ€lvklart storbolagen att anstĂ€lla fler invandrare, konstaterades pĂ„ lunchen.

Enfaldens strukturer Àr mÄnga, smÄ och osynliga. Enda sÀttet att bryta dem Àr en ledning som bestÀmt sig och som agerar aktivt, med formell eller informell kvotering. Och som inser att det möjligen inte Àr en lönsamhetsfrÄga pÄ kvartalsnivÄ, men pÄ lÄng sikt i ett scenario med arbetskraftsbrist och en hemmamarknad dÀr en vÀldigt stor andel av konsumenterna har utlÀndsk bakgrund Àr det det.
Det mÄste avspegla sig i bolagen.
VÄga mÀta mÄngfalden, sÀger jag.
Carina Lundberg Markow formulerar just det nu vÀldigt bra pÄ scenen:
”Det handlar om att hitta den talang som gör jobbet bĂ€st, inte en avbild av den som senast gjorde jobbet bra”.